Victor(on)ia

Hello, babes

Visst är det komiskt att när jag försöker få in ett lågkonsumtionstänk så blir jag istället helt manisk och måste köpa. Det kvittar vad. Jag måste konsumera! Idiotiskt. Och enkelt är det. Räcker med att jag sitter i soffan och får habegär. Kortet finns i plånboken och butiken på nätet. I lördags handlade jag ett par Adidas-sneakers. Sparade förvisso 300 kronor på att köpa dem i en nätbutik - alltså nästan halva priset. Kändes befogat på något sätt. Idag när jag gick in för att kolla statusen, såg jag inte längre det priset på skorna. Har jag köpt rätt? Det återstår att se när de dimper ner i närmsta tobaksaffär. Har länge trånat efter dessa dojor. Gillar inte riktigt sportstilen men vissa delar tröttnar jag aldrig på. Särskilt inte retrodelen. Smått androgynt. Lovely. Tänk er ett par slitna blåjeans, en lös längre grå tröja och Stan Smith på fötterna. Så coolt. Sen gillar jag gröna detaljer. Grönt smyger sig in som en favoritfärg lite då och då.

Igår gick jag loss på cdon. Två filmer och fem skivor. 550 kronor ungefär. Vinterrea. Alla skivor borde kosta 59 kr. Det hade gjort livet så mycket enklare. Det blev ett hopkok av Kate Bush, Bo Kaspers Orkester, Stealer's Wheel, Salem Al Fakir och The Monkees. Min ipod kommer att bli så pimpad.

Jag älskar att köpa saker! Blir så lycklig!

Länge har jag stått som ett frågetecken då människor, oberoende av varandra, kopplat datorer och meckat med mjukvaran utan att ens fundera på saken. Jag har känt mig som en praktidiot. Och varje gång datorn har kraschat, har jag sprungit bölande till närmsta dautasnille för att få hjälp.

Ikväll föll så den berömda poletten ner. Nu snackar vi inte all datavetenskap. Vi snackar om vanor som gemene man pysslar med i sina hem. Som vissa har styr på medan andra bara står och tittar på alternativt vattnar blommorna tills problemet är ur världen.

Ikväll stod jag inför en situation som jag inte trodde jag skulle ställas inför - nånsin. Jag hade nämligen förlikat mig med tanken om att aldrig lösa det där konstiga. Det är då vi ställs inför en pressad situation, vi visar vad vi går för. Det uttrycket har länge varit mitt motto och idag kommer jag predika det för alla. För nu skall ni få höra.

Tänk er att inneboende befinner sig i bostaden en fredagkväll. Tänk samtidigt att jag bjudit över mamma på middag. Hon och jag befinner oss i köket och inneboende har parkerat sin bakdel i vardagsrummet utan minsta tecken på att avlägsna sig. Mamma frågar om jag inte kan hinta att vi skall se på film och jag skakar vuxet på huvudet och säger att vi minsann delar på alla ytor och han får helt enkelt vara precis där han är. Mamma sneglar på klockan. Den närmar sig åtta. Och jag konstaterar att inneboende säkerligen skall se På Spåret. Hon inser att film i vardagsrummet inte kommer att bli verklighet.

Men jag som är en problemlösare, när jag känner för det, kommer plötsligt på idén om att se film i sovrummet. Först tänker jag att det duger att se film på laptopen men sen kommer en följdtanke om att jag har min gamla dator stående i garderoben tillsammans med en 17-tumsskärm. Som en besatt, börjar jag rota och drar fram skärmen och in i sovrummet. Det är som att någon leder mig. Utan att blinka, kopplar jag in sladdar från skärmen i laptopen och en popup-ruta visas. Välj visningsläge. Så jag väljer och plötsligt kan vi se film - i min säng! Jag kopplar till högtalare som det techwiz jag nu är och mallar mig lite. Dessutom är skärmen nästan lika stor som tvn i vardagsrummet. Same same.

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta varför jag inte gjort detta tidigare. Men berget kom ju inte till Moses.

Vackert så det svider i ögonen

Som de flesta dödliga, kan jag endast glutta på visningsbilder på nätet. Hade gärna gått på en visning någon gång i framtiden. Acne, Whyred, Carin Wester, Hope, FASR, Filippa K. Psch. Jag är inte den som är den. Kläder, siluetter och färger i kombination med att det är nytt är som knark för mig. Nu är modeveckan i Stockholm över. Tre fullspäckade dagar. Och som jag har tittat på bilder. Trillade över en bild som jag verkligen tokälskar. Fick så fin känsla utav den att det nästan gjorde ont i kroppen. Hope verkar ha överträffat sig själv. Annars har jag inte riktigt fallit för deras snitt. Kollektionen har klara referenser till Bergmans Det sjunde inseglet, vilket designerna själva berättade under gemytlig frukost (åh) och jag såg huvor på flera bilder! Huvor! Hey! Plötsligt får jag instinkten att rippa flera lookar rakt av. Jag måste ha den här kappan. Förstår ni? Måste!

Bild.

Fan, vad jag avskyr Canal Digital för tillfället. Tror inte jag stött på ett mer icke-serviceminded företag tidigare. De tar priset helt klart. Örk! Pallar inte ens gå in på detalj men tror minsann att det är ett fall för konsumentverket. Jag skall klaga som bara den. Det är vår rätt att klaga och ifrågasätta. Glöm inte det.

Så precis efter lunch hamnade mitt sinnestillstånd i en fet svacka för att sedan jobba sig upp igen. När jag kommit hem, kom svackan tillbaka och jag hade ingen lust att gå och träna. Men makade ändå ässet till Sats som den plikttrogna motionären jag är. Visste ju att jag skulle känna mig nöjd efteråt. Åter i mitt hem, var det dags att ta tag i fiskgrytan (eller soppan). Även kallad Bouillabaisse. Har under några dagar researchat efter bra recept och kom till slut fram till ett hopkok. Resultatet blev magiskt och plötsligt var jag på topp igen. Jag lägger in receptet här för er skull - men också för min. Vill inte glömma detta.

4 personer

1 kartong krossade tomater
3 små gul lök
1 purjolök
2 fiskbuljongtärningar
5 stora potatisar (fast)
2 vitlöksklyftor
1 torskfiléblock
2 laxfiléer
1 burk skalade räkor i vatten
2-3 dl matlagningsgrädde
2 dl creme fraiche (lätt)
Svartpeppar
3 dl vitt vin (efter smak)
Salt
Mejram
Dill
Vatten

Gör såhär:

Hacka och bryn löken tillsammans. Addera potatisen som hackats i större bitar. Slå på vatten så att det bubblar upp och gör potatisen småmjuk. Slå på lite vitt vin. Häll krossade tomater i en stor kastrull och smula ner fiskbuljongen. Rör runt och tillsätt lök- och potatisröran. Pressa vitlöken ner i grytan samt tillsätt peppar och mejram efter smak. Slå på matlagningsgrädden och creme fraichen. Låt koka under lock en liten stund. Höfta dillen men det skall inte bli för tätt. En stor matsked räcker nog. Tärna lax och torsk i större bitar. Häll ner det i grytan och låt koka en stund. Skölj av räkorna (om du inte vill ha det salt) och häll ner dem i grytan. Smaka av och tillsätt vitt vin, peppar, creme fraiche och matlagningsgrädde efter behov.

Servera vitlöksbröd till och varför inte aioli.

Nästa gång kommer jag även att ha löj- eller ishavsrom för att piffa till det en smula. Älskar när det knastrar i munnen. Tillsätt gärna musslor för den som gillar det. I don't.

I morse skulle fastighetens vaktmästare byta vask i mitt badrum. Kl 07:30 hade vi bestämt. Får nog säga att han var ganska punktlig. Förvånad. Han rasslade in med alla sina pinaler och mumlade något om att han fått fel mobilnummer av mig. Jau, asså jau ringde ditt nummor men nån konsti svaurade, påstod han. Då måste du ha ringt fel, svarade jag. Nä, asså kolla häir på ditta nummor, kontrade han och visade mig en lapp. Det där är mitt nummer, envisades jag. Kolla häir då, sa han och drog fram sin mobil för att visa att han minsann knappat in rätt numret.

Han hade slagit in fel. Så enkelt var det. Och där stod han och var helt övertygad om att jag gett honom fel nummer. Hans värld måste ha raserats. Han skämdes uppenbarligen för när han insåg sitt fel, blev han tyst. Vaktmästare brukar inte vara tysta.

Så han började fnula i badrummet och jag höll mig undan. Efter fem minuter började han dock svära. Såg framför mig hur han pajade badkaret, toaletten och säkert också kaklet när han skulle montera av den spruckna vasken. Jag var tvungen att gå ut i köket för att diska min frukostskål och på vägen fick jag då syn på något som är så ursvenssonish att man nästan bara rycker på axlarna nu för tiden. Den berömda buttcracken.

Kan någon bitte förklara för mig varför det alltid är samma sak med vaktmästare? Har de inte hört talas om jobbarbyxor som sitter lite högre baktill? Eller varför inte ha snickarbyxor så man slipper se minsta lilla tillstymmelse till hårig svank? Det underliga med vaktmästare, jag generaliserar grovt, är att de stinker svett innan de kommit in genom dörren. Så även min vaktmästare - till trots för att jag var hans första ärende för dagen.

Jag undrar lite vilket slags liv vaktmästare lever. Har de en bättre hälft som saknar luktsinne och kanske tycker om håriga buttcracks? Lever de möjligtvis ensamma nere i fastighetens källare?

Min vaktmästare måste ha fördummat sig själv på vägen. Han kom nämligen på att han var tvungen att hämta en ny kran. Alltså köra iväg och hämta. Varför tar man inte med en kran just in case? Nu låter jag kanske otacksam och fin i kanten. Det är jag inte. Lovar. Blir bara förundrad över det där släktet. Det är som att de gått på myten om sig själva som vaktmästare.

Men det blev bra till slut. Han lämnade inte efter sig någon trasig toalett, bara en väldigt syrlig odör.

Man slutar aldrig förvånas. Även om man tror att livet går på autopilot så händer det faktiskt nya saker då och då. Fast nya saker behöver inte nödvändigtvis betyda bra saker. I helgen var jag med om två knasiga incidenter.

I fredags tog jag bussen från jobbet. Dansk chaufför. De är ökända även bland danskarna. No mercy i trafiken och ofta glömmer de att hämta upp passagerare. Den mest essentiella delen av deras arbete kan tyckas. Underligt. Jag skulle hoppa av och tryckte på stop-knappen. Gick fram till dörren men insåg snart att den här chauffören inte tänkte släppa av mig. Ursäkta kan du stanna, ropade jag. Han mumlade att det var försent. Jag brukar inte bry mig om det är fel hållplats men mellan Konserthuset och Länsstyrelsen är det ganska långt - speciellt om man har en tid att passa och jag var heller inte sugen på att pulsa i snön. Jag stod kvar demonstrativt vid dörren och såg allmänt besvärad ut. Efter fem minuter stod bussen fortfarande och väntade på att svänga vänster i korsningen och jag tröttnade. Gick fram till chauffören och frågade om han inte bara kunde släppa av mig där vi stod. Jag är inte den enda i trafiken, sa han på sin knackiga dansk-svenska. Det förstår jag också, sade jag kontrollerat och tillade att det inte fanns några bilar i närheten. Så han öppnade och jag sprang ut över tre filer. Kände mig lite wild and crazy men samtidigt cool för att jag trotsat bussrutinerna. Det hade ju chauffören också.

Den andra incidenten skedde i lördags då jag skulle låna toaletten på ett café. Det krävdes en bruksanvisning för att kunna stänga dörren och jag glömde halva momentet, vilket innebar att dörren ändå kunde öppnas utifrån. Så där satt jag och skulle kissa och plötsligt öppnade en tjej dörren. Vi blev lika förskräckta båda två. Jag stängde snabbt och smått skärrad försökte jag plocka på mig toapapper som visade sig ta slut efter fem centimeter. När det sedan var dags att spola, hände inget. Total toakaos. Det stod en man utanför som skulle in och jag slängde ur mig att det var stopp i toan innan jag rusade förbi, drog tag i M och ut genom caféet för att jag skämdes. Det var ju inte mitt fel men det blev bara märkligt alltihop.

I lördags var jag på tjejfest. Det var roligt. Och sen när det var dags att bege sig ut i natten, avvek jag och drog till Ode to Joy-klubben på Operagrillen alldeles ensam. Otroligt självständig handling. Väldigt urbant av mig. Jag är inte direkt den som känner en massa folk ute så det var ju en chansning. Men det visade sig gå hur bra som helst. Träffade båda gamla kursare och nytt folk. Riktigt rolig tillställning. Bästa klubben på länge. Man skall göra annorlunda saker. Våga. Annars tröttnar man bara på livet och ligger snart i badkaret med snittade handleder. Så kan vi ju inte ha det.

Igår var tanken att träna efter jobbet men det blev ändrade planer. Var dessutom alldeles för trött i kroppen för att orka anstränga mig. Det blev istället en slö kväll hemma i soffan framför tvn. Såg Succéduon igen. Höll på att smälla av totalt när Måns frågade Anders lite försynt "Vad é det för kön?" när de nyss hälsat på en ytterst androgyn person. Det var nämligen också min tanke precis innan Måns sa så. En sån där kommentar som egentligen bara barn får slänga ur sig. Gud vad jag garvade.

Annars höll jag mig väldigt passiv och planerade för morgondagen. Fredag. Jag kom på den eminenta idén att gå på ett 45 minuters spinningpass kl 06:45. Aldrig provat att träna så tidigt så det var värt ett försök. Och vet ni. Jag gjorde det! Istället för att sova en timme extra blev det svettitajm på Sats. Full sal! Jag knep sista cykeln. Ofattbart hur hurtiga vissa människor är. Jag kände mig superduktig när jag gick därifrån och unnande mig rostemackor med ingefärsmarmelad till frukost.

Ikväll blir det a dinner and a show. Eller restaurang- och biobesök. Mysig fredag.

Ni vet det nya jojo-kortet man använder i kollektivtrafiken? Jo, det kan verka bra och så men det går inte att ladda sitt befintliga kort över Mina sidor och Skånetrafikens hemsida. Jag ringde och frågade. I februari eller mars skall tjänsten läggas upp. Okej...jag har inga kontanter eller någon bankomat i närheten av jobbet. Och mobilen klarar inte mobilbiljett. Jag får väl låna 20 spänn av någon. Suck. Sega Skånetrafiken. Kom igen liksom. Webbshop är för tusan det vanligaste idag. Käss.

Ha nu en riktigt mysig helg.

Jesper Walderstens "Här kommer jag" auktioneras ut.

Lisa Milberg har i samarbete med Rodeo startat auktionen Haitihjälpen där alla intäkter går oavkortat till Röda Korsets kamp om att rädda ruinen Haiti. Fantastiskt initiativ! Auktionen består av en massa unika kläder, accessoarer, illustrationer, möbler mm. Blir alldeles rörd av engagemanget. Och så blir jag påmind om hur bra vi har det här i Sverige. Tänk vilken misär man kunde ha levt i. Andras katastrofer skall inte behöva påminna en om sin egen tacksamhet. Man borde känna sig tacksam varje dag - även om vissa tycker att sådant är fånigt. Jag får åtminstone perspektiv. Gnäller över en lappad tand. Kom igen. Jag kunde ha varit död nu, eller ha förlorat hela min familj i ett husras. Jag skulle aldrig vilja byta.

Har haft en bra start på veckan. Full rulle från början. Måndagarna brukar tydligen vara så för mig. Affischen som jag pysslat med ganska länge är äntligen klar och utskriven på studiefrämjandet. Allt gick smidigt då jag förberett mycket hemma och så fick jag fantastisk hjälp på plats. Till trots för att jag inte har något flashigt bildbehandlingsprogram, blev det faktiskt helt acceptabelt. Och jag är nöjd. Det är som ett ok har lyfts från mina axlar. Så snart jag lämnat ifrån mig uppdraget kunde jag pusta ut.

Hade mamma över igår. Det var trevligt att snacka om livet och jobb. Och så bjöd jag på tigerkaka. Gottis. När hon hade gått, satte jag mig tillrätta i soffan igen. Drog fram block och penna. Det tog inte många minuter innan jag hade en skaplig skiss framför mig. Den blev skitbra. Har haft en bild i huvudet och plötsligt hade jag den där på papper. Som att proppen lösts upp. Kreativiteten har suttit så långt inne men nu rann det av mig. Jag vet att det är psykiskt. Vissa saker tynger mer än andra. Prestationsångest är väl också en del av det. Måste lära mig att hantera sådant. Brottas med hjärnspökena. Ingen lätt match but someone's got to do it. Sen måste jag sätta fart på nästa projekt. Det är dock inget krav utifrån utan mest för skoj skull. Tror jag kan handskas med det på ett lite mer angenämt sätt.

Ikväll blir det 75 min spinning. Crazy. Skall bunkra upp med massa kolhydrater och komma taggad till salen. Nu kör vi! Hoppas att det snart lugnar ner sig på Sats. Alla dessa hispiga nyårslöften hoppar runt och tror att det räcker med tre intensiva pass för att komma i form till beach 10. Skaffar ett gymkort och binder upp sig ett år och "glömmer" sedan träna regelbundet. Samma sak varje år. Hur förutsägbara är människor? Trams. Nä, jag vet bättre. Så klart. Jag är ju bäst.

Snygga flaskor

Jag handlar sällan på Apoteket. Men i torsdags gjorde jag. Gick dit med en kollega på lunchen. Hon skulle ha tag på någon handkräm. Sånt behöver jag inte (än) då jag har de lenaste händerna tänkas. Medan hon gjorde sina inköp, botaniserade jag bland hyllorna. Av någon anledning hamnade jag vid Ansikte-delen. Kom sedan på att jag faktiskt behövde uppdatera i badrumshyllan. Har aldrig riktigt brytt mig om ordentliga rengöringsprodukter till ansiktet och har heller inte blivit nöjd med det jag köpt. Så det lilla intresse jag hade från början, har försvunnit med ventilationssystemet. Men så stod jag då här och drogs mot allt pastelligt. Lustigt, eller hur? Jag bär inget pastelligt och tycker det är gräsligt när andra drar på sig bebisfärger. Var själv ganska pastellig som liten. Fick min dos där och då.

Hur som helst. Fan vad jag babblar. Frågade personal om vilken rengöringsserie jag skulle välja. Hon verkade ha nada koll. Så min kollega dök upp och tyckte jag skulle prova Cliniderm (ACO). Så jag tänkte. What the heck. Vi provar. I kassan sa de att de just fått in den. Purfärsk. Det kan ju vara både positivt och negativt. Men samtidigt kändes det spännande. Jag skall komma till poängen nu. Jag är såld. Helt jävla såld. Mitt ansikte är lent som en babyrumpa. Huden är slät. Inga grumligheter, talgdelarna börjar försvinna. Vi snackar mirakelmedel. För normal och torr hud. Serien har en lätt exfolierande effekt. Förr undrade jag vad i helsicke "exfolierande" betyder men det vet jag nu när det har hänt. All skit dras upp till ytan. Jag har inte köpt dagkrämen ännu men kommer nog strax komplettera min samling. Läs mer om produkterna här.

Jag är inte sponsrad av Apoteket. Ville bara säga det om någon undrade. Hahahaha!

Star Mile

Förra veckan satt S och jag med youtube och spottan (när den inte hakade upp sig) i högsta hugg. Hon introducerade Joshua Radin för mig. Vilken härlig röst den här karln har. Vi snackar Softlan för öron och sinne. Måste jaga rätt på en skiva eller två. Låten One of Those Days är en av mina favoriter. Även den ovan är inte heller pjåkig. Han har gjort en del duetter också. Vackra sådana. Spotta, lyssna och njut.

Me, myself och min underläpp

Med risk för att låta lite tjatig - nytt år nya vanor. Nya händelser. Massa nytt på en gång. Nya sorters drömmar. Som att alla ställt in sig på nytt precis samtidigt. Jag försöker med konstgjord ny-het. Tränar på nytt sätt, drömmer ofrivilligt nya drömmar, är med om nya obehagliga upplevelser, får ny plast på trasiga tänder, lyckas med nya tabbar på jobb (vad sägs om att inflika "det där har jag varit med om med min lärare" när någon refererar till en banan och en kondom?), dödar en ny orkidée, skaffar ny hemförsäkring med allrisk samt köpa brandfilt och skit just in case.

Mina nya drömmar kretsar sig kring en specifik sak. Vi behöver inte gå in i detalj. Det är inget snusk eller så, bara jävligt typiskt. Ni vet sådana drömmar som påminner en om det förflutna. Samtidigt som det är en lättnad att livet inte ter sig som det förflutna, blir man medveten om hur olika liv man lever nu. Det låter kanske flummigt. Det är dock väldigt tydligt för mig.

Har insett att livet och ovissheten om framtiden skrämmer skiten ur mig. Vi snackar rännskitascary. Noll kontroll över något. Jag har blivit helt existentiell! Jobbig sits. Filosofi brukar göra mig deprimerad. Orkar inte hamna där. Jag är ju en glad prick. En sån som hoppar och ler. En smiley!

Smått skadeskjuten. Jag vet. Ödmjukheten själv. I och för sig trevligt men kan jag använda den till något?

Jag vill ha en hund.

Hade en mysig torsdag. En bra torsdag. Ett brev från Köpenhamns universitet låg på dörrmattan när jag kom hem. Blev nervös för jag visste precis vad det handlade om. Fattade tag om telefonen och ringde mamma. Vågar vi öppna, frågade hon allvarligt. Jag öppnar det, sa jag och fick flashbacks till den gången då jag gav henne besked över telefon om att hon kommit in på psykologutbildningen. Jag slet upp kuvertet. Hjärtat pulserade. Det var som att det handlade om mig själv. Och så läste jag andra raden. "Jag vill passa på att gratulera och önska dig ett stort lycka till". Hon har fixat det. Till trots för en cepefierad handledare. Mamma har tagit sin examen. Det är helt otroligt. Ett långt kapitel är avslutat. Känner mig riktigt stolt. Nu blickar vi framåt. Lysande utsikter.

Med ett ok lyft från axlarna, fattade jag tag om färgpennorna igen. Affischdags. Nu är jag nästan klar. Det skall bara göras lite finjusteringar och sen kan arket scannas in och redigeras. Teatergruppen har blivit inbjudna till Inkonst för en live trailer och jag vill vara på plats. Efter att jag avslutat detta A3-projekt är det dags att ge sig på ett nytt - i lite mindre format. Ser verkligen fram emot det. Har märkt att min mystiska inspiration poppar upp när jag har en massa idéer. Utan idéer, ingen inspiration och lust. Ganska logiskt.

Klockan hann bli 21:30 igår. Det var dags för Succéduon med Anders och Måns. Jag blev lite besviken över första avsnittet. Delar av det var roligt men annars var scenerna smått ojämna. Även andra avsnittet hade samma tendenser. Men det var då poletten trillade ner. Den där poletten borde slipas. I alla fall. Bara för att det är en relationsserie med Anders och Måns så behöver det inte vara tjofadderittan-roligt. Vardagskomiken är inte bestående. Men jag jämförde så klart serien med Kvarteret Skatan och Mia & Klara, vilket är helt fel. Jag gillar Succéduon. Och Anders är som vanligt en babe. Ibland önskar jag att vissa människor vore stöpta i samma form...

Börjar komma tillbaks till verkligheten nu. Märkligt hur psyket fungerar och havererar. Ena minuten är allt stabilt och man ser livet som det bästa som finns och andra minuten slås man av hur annorlunda allt kan vara. Man skakas ur form. Visst har jag lärt mig något av det här men fan vad onödigt ändå.

Har dock insett att jag skall varva ner ett snäpp. Det gick lite för fort där ett tag. Jag behöver inte hasta fram. Saker och ting kan bli gjorda ändå - bara lite mindre stressat.

Var på yoga igår. Ville försöka komma i balans igen. Det låter töntigt med hela yin och yang-grejen men det funkar på riktigt. Först och främst märkte jag hur totalt ofokuserad jag var från början. Verkligen inte alls lika harmonisk som jag brukar vara. Jag kunde inte balansera i vissa rörelser för att huvudet snurrade och för att jag känner mig en aning bräcklig. Efter varje avslutad rörelse blev det dock bättre. Det tog en hel timme att hitta tillbaka till mig själv. Huvudvärken släppte helt. Efter passet, stack jag hem, gjorde i ordning mat och sen la jag mig. Sov som en bebis. Inga mardrömmar om att någon var på jakt efter mig. Inga noterade drömmar alls. Underbart. Var alldeles utvilad i morse.

Trots att jag börjar känna stabilitet igen så längtar jag hemskt mycket efter helg. Och efter att få komma till ro i livet. Tycker det här limbotillståndet är löjligt. Kom igen liksom. Det räcker nu. Det är kanske därför jag jäktat så helvetiskt. För att nå fram. Men det går tydligen inte att forcera.

Allt i sin tid.

Hmm. Har varit med om lite omtumlande saker i helgen så jag är inte helt stabil för närvarande. Igår trodde jag att domedagen var kommen. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Kanske drabbades jag av panikångest. Vet inte riktigt hur sådant yttrar sig då jag varit ganska psykiskt stabil tidigare. Min stolthet och självkänsla har fått sig en smäll. Större smäll än vad jag fick på käften. Och så har jag en sak att säga till folktandvården i Malmö och M: Tack! Att be om hjälp och visa sig sårbar är tydligen väldigt svårt för mig.

Alltid tuff och stark? Knappast...